In i värmen [Hladno]

De tunga molnbanker som rullat in hade tagit skymningen med sig i sitt följe. Regn, storm, det var ord som lämnat många läppar sedan hon anlänt. Men det berörde inte henne, för ikväll skulle hon ha en varm säng och torra kläder till morgonen. Solirelia satt ensam i slutet av baren, men värdshuset var så fullt med sång och skratt att det var omöjligt att inte ryckas med i stämningen. Med ett mjukt leende på läpparna åt hon sin mat.
     Resan hade varit lång, längre än hon föreställt sig, och det skulle vara en lögn att säga att hon inte längtade hem redan. Vintern tycktes kallare här, de öppna landskapen var blåsiga och bitande. Men det fanns ingen vind i världen som kunde stoppa henne, ingen väg var för lång och ingen kyla för kall. Att Solirelia var envis var något alla hemma visste om henne, både på gott och ont. Denna gång varit hon osäker på vilketdera.
     Men ändock var hon här nu, i Tvillingklipporna. Det var första gången hon besökte staden i öst. Det fanns så många historier som utspelade sig här, historier om tiden innan henne. Enda sedan barnsben hade hon velat se staden med sina egna ögon, vandra gatorna hennes förfäder byggt. Det kändes nästan overkligt. Solirelia drog sin hand över barbänken, kände på det släta träet. Tänk om någon ur hennes familj byggt detta?
     “Något mer?” Sol rycktes ur sina tankar. 
     “Nej tack,” svarade hon med ett leende innan hon vände sig om på stolen. I den andra änden av rummet dansade några folk glatt till musiken. Solirelia lutade sig tillbaka, nöjd och belåten. Lite kvällsunderhållning, sedan skulle hon bege sig till sängs. Imorgon skulle hon utforska staden på riktigt.

Hladno knöt sin näve och svingade den hårt mot boxningssäcken, aggressiviteten pulserade i ådrorna på honom och Kael som höll i säcken studsade bakåt.
- Hey, det är inte meningen att du ska spöa mig också. Muttrade tränaren irriterat. Hladno flinade roat åt honom och lindade upp sina händer.
- Nej men sen är du klen och gnällig också. Hladnos röst dröp av sarkasm och han loskade på golvet med en sur blick på Kael. Ett par meningsutbytningar bröt mellan dom båda karlarna innan Hladnos ögon blixtrade till och han tryckte fast den andre mot väggen och stirrade in i hans ögon.
- Lägg. Av. Morrade han fram varnande och släppte ner Kael.

Dörren slog igen med en smäll så fodret skallrade, Hladno svingade sin väska över ryggen och drog handen genom sitt hår. Han fnös irriterat åt synen av en smed, han hade behövt till tvillingklipporna för att köpa nya slipstenar. På vägen stannade han alltid till och mötte upp Kael, även om det fanns bra slipstenar hemma hemma i Lykoris så var stenarna av lite bättre kvalité här. Resan hade tagit längre än han väntat så han bestämde sig för att stanna upp på närmsta hak och sova. Han hade inga problem med att sova utomhus men han var dyngsur och hade inte packat ner fler kläder än ett ombyte.

Irriterat höjde han den blåslagna handen för att locka på bartenderns uppmärksamhet, han beställde in en ny runda och sköt över pengarna över bardisken. Med sin andra hand lekta han med ett mynt i väntan på att få sin öl, han hade redan hällt i sig två och tänkte inte sluta fören synen var en grumlig sörja. En feminin röst bröt genom sorlet av surr och musik, Hladno sneglade upp på kvinnan och höjde ett ögonbryn.
- Redan? Undrade han roat.

“Redan?” Den belåtna minen blev för ett ögonblick lite förvånad när hon insåg att mannen bredvid talade till henne. Den askiga färgtonen, röda ögonen och hornen var avskräckande. Skuggmärkta var inte direkt vanliga i Veduinear, och hade ett rykte som inte porträtterade dem likt folk Solirelia ville beblanda sig med. Men det fanns en barnslig stolthet, liksom en barnslig naivitet som ville tro det bästa om alla. Oavsett vad hon kände så log hon vänligt. Hon noterade de två tomma muggarna som stod vid honom.
     “I den där takten är det jag som kommer sitta kvar här, medans du sussar sött.” Den retsamma tonen i rösten följdes av ett snett flin. Om än Sol kände sig obekväm av den store så var det ingenting hon tänkte visa. Istället såg hon tillbaka mot folket som dansade.
     “En till så står du väl där med dem.” Ett ljust skratt kittlade i magen. Inte för att det var något fel på att dansa, faktum var att Sol älskade att dansa, men det skulle vara en minst sagt udda syn att se den skuggmärkta tillsammans med i ringen av Nordfolk.

Hladno väntade roat på en reaktion, antingen skulle hon snäsa va honom eller komma med en spydig kommentar. Det hade blivit vardagsmat att bli besvarad och bemött som man vore pesten själv emellanåt men det var helt och hållet beroende på individen han mötte, varelser hade förvånat honom förut. Så när hennes kommentar inte dröp av spydighet eller skräck drog han lite på dom gråa läpparna. Den följande kommentaren fick honom att skratta kallt, han dansa?
- När helvetet fryst till is ska jag göra en piruett på den hala banan. Rösten var dov men talade klarspråk, han skulle aldrig dansa bland avskum som dessa. Dom röda ögonen blickade ut över dansgolvet och sedan tillbaka på kvinnan.
- Varför så torr? Han vinkade mot bartendern men släppte inte hennes gröna ögon.
- Seså, jag bjuder. Leendet låg snett över hans läppar och han höjde ett ögonbryn med handen öppen mot bartendern för att ge en gest av: seså, beställ nu.

Solirelia ruskade på huvudet och himlade med ögonen. Ett leende vilade i ena mungipan, men om det var genuint eller inte var svårt att säga. De
     “Nej tack,” svarade hon sakligt. “Så länge du inte dansar, så dricker inte jag.” Kvinnan på andra sidan såg nästan lite frustrerad ut när Sol inte beställde, kanske för att det fanns ett flertal andra i krogen som behövde hjälp. Alven log lite ursäktande, men hon var trött. De annars så pigga, alerta ögonen var understrukna av mörka ringar. Om hon drog i sig en bägare till var hon osäker på om hon skulle hitta till rummet själv.
     “Du kommer inte härifrån, eller hur?” Solirelia hade riktat blicken tillbaka ut över det dansande folket. De dansade arm i arm, glatt skrålade till musiken. Det fick henne att längta hem, tillbaka, till gemenskapen av sitt folk.

De röda ögonen vilade stadigt på hennes ansikte där de försökte läsa av hela hennes uttryck, minsta vink ville han vara med och iaktta. Försöka förutse hennes nästa drag, nästa känsla som kom bubblande upp till ytan. Men hon var svår att läsa av, det låg som ett stilla lugn över hela henne och orden som kom ur hennes mun var inte laddad med varken det ena eller det andra hon var nästan för neutral. Han kunde nog få henne att både dansa och dricka, men det var för mycket folk i närheten för det.
- Din förlust. Svarade han kort och bälgade i sig fyra stora klunkar. Han satte ner glaset igen och följde linjerna i hennes ansikte, över hennes kropp och sedan upp igen när hon pratade.
- Nej. Inte du heller gissar jag. Tonen var åter dov igen och drog med handen över knäet.
- Vad gör du här i tvillingklipporna då? Egentligen var inte Hladno mycket för småprat men en ide hade ploppat upp i hans huvud och med ruset liggande och bubbla under ytan gjorde att hans annars så kyliga sätt att vara lossade lite och han blev lite mer... påhittig.