Obruten väg [Garn]

Himmelen var blå och solen varm. Våren var på väg, det kunde man se på himmelen, på gräset, på folket. Det fanns en känsla av glädje, av upprymdhet, som bara våren tog med sig. Trots att det var tidigt så var staden fylld med liv och rörelse.
    Solirelia hade vandrat runt sedan tidig morgon, sugit åt sig av atmosfären, betraktat den uråldriga staden och dess arkitektur. Detta hade en gång varit hennes folks hem, och var en stor del av hennes historia, hennes arv. Det var en mäktig känsla.
Marknaden hade samlat mycket folk, men Solirelia var liten och nätt. Med lätthet vävde hon sig fram emellan, siktet på ett specifikt stånd längre ner längs gatan. I sina kvicka manövrar hann hon inte stanna när den storvuxna mannen tog ett steg ut framför henne. Sol krockade in i honom och ett lätt “uff” undslapp henne. Storögt såg hon upp på mannen och drog händerna intill sig.
     “Oj! Ursäkta!” Det var kanske den största mannen hon sett, någonsin. Det gick inte att dölja den uppenbara förvåningen.
     “Jag skulle bara,” hon pekade lite försiktigt på ståndet bakom honom. Verktyg, jaktknivar och diverse i vacker skiffer låg uppradade. Ett ursäktande leende spred sig på hennes läppar.

Solen stack ovanligt ilsket i ögonen denna morgon. Eller, var det bara en påminnelse om gårdagskvällens aktiviteter som drog honom i skägget? Hmm. Kanske.
Garn lyfte en hand till bakhuvudet och kliade sig fundersamt samtidigt som hans ljusblå blick vandrade ut över området. Värdshusvärden, vad nu hans namn var, hade talat om en försäljare som hade sitt stånd inom marknadsdistriktet. 'En som kan sitt om vapen och deras ursprung,' hade han sagt. 'Hos honom kan du säkert få en slant för svärdet ditt - om det är värt något vill säga.' Garn hade lagt sin hand på mannens axel i en tacksam gest och köpt ytterligare en bägare fylld med mjöd.
Till sin belåtenhet såg han ett marknadsstånd bland folkmassorna som fick honom att tro han kunde vara på rätt spår.
Han tog ett säkert kliv ut i tvärgatan utan att se sig om när en lätt duns i hans sida fick honom att se ner mot vad som orsakat det. En alv med vackert eldfärgat hår och stora gröna ögon. 
Ett kort skratt undslapp honom när hon bad om ursäkt och han ryckte slappt på axlarna.
'Jag skulle bara.' Han såg i riktningen som hon pekade ut. Ett marknadsstånd. "Öh, visst." Han makade på sig för att låta henne passera. När hon tog sig förbi på kvicka fötter stod han tankfullt kvar och tittade efter henne, när något ännu en gång dunsade in i honom. 'Du kan inte stå här som ett berg mitt i vägen. Flytta på dig!' Det var en äldre kvinna med en mindre, handstyrd kärra som såg på honom små svarta ögon. 'Ge väg!' Missnöjt körde hon in kärran i hans sida igen för att visa att hon menade allvar. Garn såg på henne utan att säga något och tog lydigt ett steg tillbaka in på den gata han kommit från. Kvinnan passerade med kärran och svaldes strax därpå av massan av folk och alla marknadsstånden.
Det var tydligen inte bara solen som skulle sticka honom ilsket denna morgon.

Den storvuxna mannen flyttade på sig och Sol skyndade sig snabbt förbi. Men hon kunde inte låta bli att kasta en blick bakom sig igen. En kvinna med kärra krockade in i honom och när han makade på sig lade hon märke till den stora yxan på hans rygg. Det fick henne att stanna upp, tänka efter.
     Kvällen innan hade en liten man med ett anlete fårat av ålder och grubbleri huggit tag i henne i värdshuset. Sagt till henne att vara försiktig, att det fanns folk omkring som inte uppskattade hennes närvaro. Solirelia hann inte fråga vad han menade, varför han sade sådana obehagliga saker, innan värdinnan avbrutit dem och mer eller mindre kastat ut mannen. Tydligen var det bara en gammal, knäpp stolle och allt han sade var struntprat. Sol hade skrattat, viftat avfärdat med handen och sagt att det krävdes mer än en liten gammal gubbe att skrämma henne. Men när hon krupit ner i sängen och dragit filtarna om sig kunde hon inte låta bli att känna ett sting av oro i magen. Hon var långt hemifrån, ensam. Att kunna försvara sig skulle inte vara fel. 
     Solirelia vände om, trängde sig emellan ett par innan hon nådde fram till mannen igen. Försynt petade hon på honom i ryggen. Hennes leende var brett och ögonen nästan ursäktande. Han var så mycket större än henne, det var faktiskt lite avskräckande.
     “Umm, finns det sådana dära,” hon pekade diskret på yxan, kanske rädd att han skulle ta illa upp, “i min storlek?” Hela förmiddagen hade spenderas med att leta efter ett vapen, något litet, något lätt att använda - till och med Sol visste ju hur man använde en yxa.

Vilken plats vore väl bättre än en så fri och storslagen stad? Och våren! Den mest romantiska av årstider, det fanns så mycket inspiration att hämta! Fengel var helt upprymd där han skred genom Tvillingklippornas gator bland stimmen av folk av alla dess slag. Det kliade i fingrarna på honom och ett muntert leende fanns att se bakom mustaschen. Över axeln bar han sin trogna luta, och på ryggen en ryggsäck fylld med alla förnödenheter en man på vandrande fot kunde tänkas behöva.
Flytta på dig! Ge väg!
På håll lade han märke till en rejäl figur, en stor man som tycktes vara i vägen för en liten gammal dam. Det var nog den bjässigaste karl han någonsin sett. Som en björn. Fengel styrde ivrigt stegen åt mannens håll, det var något där som lockade även om Fengel kanske borde akta vilka han närmade sig. Det var då han fick syn på en liten och nätt fröken som anslöt sig till den större mannen. Hon sa något till den björnlike, men Fengel var oförmögen att höra vad i surret från omgivningen. Ett ytterst omaka par, men inte var Fengel den som dömde, särskilt inte såhär under vårens värmande sol.
"Mitt herrskap," utbrast han och trädde fram, tog av sig hatten och utförde en hastig men elegant bugning. "Kan ni säga mig vart jag kan finna närmaste värdshus?" Fengel rätade på ryggen och log brett. "Ett sådant, hrm.. vackert par."
Blicken sökte sig till yxan på mannens rygg liksom svärdet han bar med sig. "Ah, en svärdets man förstår jag!"
Intresserat tvinnade Fengel sin mustasch mellan två fingrar. "Jag själv kan ett och annat, trots att det inte ser ut som det."

"Huh?" Garn såg sig över axel så snart han känt hur någon petat honom i ryggen, till sin förvåning möttes han av alvens näpna skepnad. "Åh. Du igen." Hon påminde honom lite om en hundvalp med dom stora, tindrande ögonen och det breda leendet. Ville hon... ha något? I samma stund som den tanken slog honom gestikulerade hon varsamt mot yxan på hans rygg. Garn höjde hastigt på ögonbrynen,. Det var inte vad han väntat sig att hon skulle fråga om. Inte för att han visste vad han hade väntat sig. "Öh." Han höjde den hand som han inte höll svärdet och började tankfullt knåda sitt skägg. "Jag ska se om jag kan få svärdet sålt. Han höjde svärdskidan som han höll ett ordentligt grepp om och såg in i de gröna ögonen. "Jag..." Han avbröts av en hög och tydlig röst som utan problem bröt igenom sorlet av människorna som passerade längst gatan. Missnöjd över att ha blivit avbruten såg Garn sig om efter röstens ägare när en lustigt klädd man med en lustig liten hatt stegade fram mot dom. Mannen bugade och Garn la armarna i kors. Han var inte imponerad över spektaklet.
"Kan ni säga mig vart jag kan finna närmaste värdshus?"
Åh. Det visste han. Garn var precis på väg att yttra sig när mannen talade igen. "Ett sådant, hrm.. vackert par."
På en tiondels sekund hade hans ansikte gått från den vanliga bleka färgen till en klar röd kulör. Hastigt vände han sig bort från de två, i riktning mot marknadsståndet som han ställt in sig på att besöka tidigare, för att inte bli sedd i sitt nuvarande tillstånd.
"Jag vet inte vad du pratar om," pep han dovt och skakade på huvudet i en stel maner. Mannen talad igen och Garn behövde agera för att situationen inte skulle gå honom utom kontroll. Utan ett ord tog han ett steg ut i tvärgatan igen och började med samma stela maner gå i riktning mot marknadsståndet.

Sol följde hans blick till svärdet. Det var inte stort, kanske till och med litet nog för henne. Kanske, om hon hade mynt nog, kunde hon få köpa det av honom. Men innan de hann komma så långt blev de avbrutna. En man med krökt mustasch och vilt hår bugade i en hälsning. Hon drog andan, chockad över mannens framfart. Avornen verkade inte heller speciellt imponerad.
     “Ummm,” började hon, skulle just svara på hans fråga när han fortsatte. Solirelia drog ogillande på läpparna, och den äldre mannen vände sig bortåt. Kanske generad? Eller blev han arg? Sol kunde inte säga vilket förrän hon hörde den låga rösten.
     “Eeeeh,” klämde hon ur sig. Solirelia såg upp på den storvuxne, nästan sökande efter något slags stöd. Men situationen verkade göra honom precis lika obekväm, om inte mer. När han tog ett steg ut i gatan kunde hon inte hjälpa att säga:
     “Vänta!” Hon sträckte ut en hand efter honom. Solirelia bet ihop och morrade lite när hon insåg att mannen förmodligen inte skulle höra henne. Lyckligtvis var han inte svår att finna, huvudet högt över folkmassan.
     “Du!” väste hon lite buttert. “Du skrämde iväg honom!” Sol rynkade ögonbrynen i en sur min. “Du måste be om ursäkt, nu på en gång!” Hon sträckte sig fram och tog tag i tyget på hans överarm och drog i honom att följa med in i vimlet. Om den här mannen inte bad om ursäkt nu skulle hon säkert inte få köpa svärdet, och speciellt inte till ett bra pris.

Mannen blev plötsligt röd i ansiktet och vände sig bort. Sedan gick han, bara sådär utan ett ord! Märkligt. Konfunderat såg Fengel efter honom, innan han vände sig mot kvinnan igen. Hon anklagade honom genast för att ha skrämt iväg honom. Fengel blinkade upprört mot henne.
"Vafalls!" utbrast han. "Skulle jag skrämma en sådan präktig karl ja då vet jag inte vad-"
Hon tog tag i hans ärm och drog med sig honom in i vimlet. Fengel tog ett grepp om sin hatt så att den inte skulle flyga av. För att vara så liten var hon rätt stark! Eller var det Fengel som var svag? Fröken förklarade i vilket fall att han var tvungen att be om ursäkt.
"Okej okej, jag får väl bikta för min synd, som jag inte har begått," det sista tillade han med en låg röst och trädde fram till den store mannen, som inte varit svår att spåra tack vare hans omänskliga längd. Fengel tog av sig sin hatt och bugade i samma manér som tidigare.
"Min gode man, jag ber tusen gånger om ursäkt om jag skulle ha skändat er heder på något vis."
Fengel rätade på sig igen och satte hatten tillrätta på sitt huvud. En ursäkt kändes inte tillräcklig, och ingen av dem verkade nöjd hittils. Men så sken Fengel upp. "A-ha, nu vet jag nog! Vad sägs om en dikt för att muntra upp herrn?"

Rodnaden la sig och en lättnad infann sig i hans bröst. Mannen hade fått honom helt ur balans med sin rappa käft och påståenden. Garn hade inte varit förberedd - och det var han inte denna gång heller. Plötsligt drog någon i hans klädnad och instinktivt såg han sig om. Det var Alvkvinnan med mannen i släptåg. Näe.
Garn la armar i kors och höll en stadig blick på mannen, en som talade tydligt om hans missnöje.
"Min gode man, jag ber tusen gånger om ursäkt om jag skulle ha skändat er heder på något vis."
En suck, och han var på väg att ta till orda, när något i mannens anlete lyste upp. Instinktivt placerade Garn sin enorma hand över mannens mun för att han inte skulle börja rabbla någon dikt.
"Det räcker," brummade han."Du pratar för mycket." Garn sneglade som hastigast mot alvkvinnan och kände hur kinderna började hetta igen. Mannens ord låg fortfarande närvarande och fick honom att skämmas. "Jag är Garn av Stormhem. Han såg mot mannen och väntade på ett gensvar, en presentation, utan en tanke på att ta bort sin hand från hans ansikte.

Alven himlade med ögonen och suckade tyst. De gröna ögonen mötte avornerns för ett kort slag innan åter på mannen. Det var minsann en lustig en. Sol var glad att bjässen hann avbryta honom, hur mycket Sol än själv gillade dikter - vilket var väldigt mycket - så tvekade hon på att det skulle göra situationen bättre.
     “Det är bra, tack,” instämde hon tyst. Avornen presenterade sig som Garn av Stormhem. Det var ett fint namn, Solirelia kunde inte låta bli att le lite lätt.
     “Jag är Sol,” svarade hon med ett mjukt leende. “Jag är ledsen att jag, eh,” hon pausade lite, kliade sig i det eldiga håret, “tränger mig på men, du sa att du ville sälja ditt svärd innan den här lunsen kom emellan.” Hon sköt Fengel en smal blick.
     “Jag…. jag undrar om inte jag, kanske kan, få köpa det kanske?” Leendet var ursäktande, hon hade lite dåligt samvete över att ha gjort Garn så obekväm, även om det var Fengel som ställ till med den riktiga oredan.

En stor hand lades mot Fengels mun och han aldrig ens recitera sin vackra dikt.
Det räcker. Du pratar för mycket.
Vad! Fengel höjde en hand, en gest för att visa att han ville protestera, men så instämde alvkvinnan och Fengel sänkte besegrat armen. Kanske bäst att vänta med den där dikten.
Den storväxte presenterades sig som Garn av Stormhem, och kvinnan presenterade sig som Sol. Det var nu det gick upp för Fengel att paret inte alls var ett par. De hade alltså inte ens presenterat sig för varandra förrän nu. Nå, det fanns ingen tid att skämmas för förgångna tider, bara att blicka framåt minsann! Fengel tog ett andetag för att också presentera sig, men så tog kvinnan till orda igen och Fengel knep ihop läpparna.
Jag är ledsen att jag, eh, tränger mig på men, du sa att du ville sälja ditt svärd innan den här lunsen kom emellan.
Luns?! Förnärmat mötte Fengel hennes blick och korsade missnöjt armarna över bröstet. Han kände sig mycket orättvist behandlad.
Hon fortsatte att förklara att hon ville köpa svärdet. Blicken löpte från kvinnan till svärdet som mannen hadde och Fengel kliade sig på hakan.
"Jag heter Fengel Ivar Valbrand Herman Rotvält, om någon undrar. Men bara Fengel duger också gott," tillade han sakligt, utan att uppfatta sin närvaro som överflödig. Han var absolut en nödvändig person. "Vill du visa upp ditt svärd för damen? Jag misstänker att du inte får en bättre förhandling hos någon av handelsmännen här i staden." Han klappade Sol välvilligt på axeln. "Så får du en god vän på köpet! Helt utmärkt. Det tror jag bestämt det finns en sång om..." Fengel strök sitt skägg medan han funderade.

Hade det inte varit för att mannen rabblat upp många fler namn än han behövde så hade Garn kanske övervägt att kalla honom vid sitt tilltalsnamn. "Sol. Rotvält." Han nickade bekräftande. Sol tog till orda igen och bad om ursäkt för händelsen som Fengel varit ansvarig för. Hon var tydligen också irriterad, vilket gjorde hela situationen något enklare att hantera.
Han mötte hennes blick då hon talade.
“Jag…. jag undrar om inte jag, kanske kan, få köpa det kanske?”
"Vill du visa upp ditt svärd för damen? Jag misstänker att du inte får en bättre förhandling hos någon av handelsmännen här i staden."
Med ett tankfullt uttryck i sitt anlete, i övervägandet av Sols fråga och ett försök till att ignorera Fengels uttalande, höjde han svärdsskidan och drog ut svärdet. Han vände och vred på det, betraktade stillsamt dess utseende. Det var inte mer än ett enkelt kortsvärd, av vad Garn själv kunde utvinna men mannen han fått det av hade insisterat på att det värt mer än nödvändigt för att betala igen den skuld han varit skyldig honom. Hastigt stoppade han ner svärdet i skidan igen.
"Så får du en god vän på köpet! Helt utmärkt. Det tror jag bestämt det finns en sång om..." Ännu en gång placerade Garn sin hand över mannens ansikte samtidigt som han sakta skakade på huvudet. När det verkade som att Fengel tillfälligt förstått vitsen tog han bort sin hand och såg istället mot Sol.
"Vi kan prata mer om det på värdshuset, över något att dricka. Var det inte dit du skulle, Rotvält?" Garn sneglade mot Fengel med ett vagt flin som spelade i ena mungipan för att, som om inget hade skett, börja gå mot värdshuset med raska steg utan att se sig om för att bekräfta om dom följde efter.

Ett bubblande fniss lämnade henne och hon bet sig i läppen för att inte skratta högt. Det var kanske det löjligaste namn Sol någonsin hört, och det passade honom perfekt. Men minspelet ersattes snabbt av något som liknande förskräckelse när för ett ögonblick trodde han skulle bryta ut i sång. Garn lade sin stora hand över Fengels ansikte och Sol andades högt ut.
     Garns förslag lät bra. Sol nickade snabbt och instämmande. Avornen väntade in på någon av dem utan styrde genast stegen bortåt. Sol såg på Fengel och drog ihop ögonbrynen i en sur min. Hon höjde fingret och pekade på honom.
    “Du, håll dig i skinnet va, förstör inte det här för mig nu, Rotvält.” Sedan tågade hon efter Garn in i vimlet. Fengel Ivar Valbrand Herman Rotvält, bara tanken gjorde att hon drog på läpparna i ett flin.

Ännu en gång nekades Fengel att uppvisa sin talang inom musikens värld. Nåväl, alla kan inte vara musikintresserade.  Den storväxte avornen föreslog att de kunde pratas mer på värdshuset över något att dricka. För visst var det dit Rotvält skulle? Fengel nickade ivrigt, men kunde inte låta bli att undra om bara hans märkliga efternamn trots allt var det enda som fallit dem båda i minnet.
"Jo det var ju dit jag var på väg," nickade Fengel och rättade till sin dräkt en aning.
Mannen ledde stegen ut och Fengel tänkte precis följa när alvkvinnan pekade med ett finger mot honom. Förstör inte det här för mig nu.
"Ursäkta! Jag skulle väl aldrig-"
Hon försvann efter mannen, Garn hette han visst, in i vimlet av folk. Trumpet putade Fengel med läppen och rättade till sin hatt. "Dessutom är Fengel mitt tilltalsnamn."
Han följde herrskapet mot värdshuset.