In i dimman [Kaio]

Det var minst sagt en stärkande stämning som rådde inne i tavernans samlingslokal. Folk i mängder som sorlade högt, skrattade hjärtligt och drack till belåtenhet. I bakgrunden spelade en grupp av trubadurer en sprallig melodi på sin instrument med flera individer som dansade ivrigt till deras framträdande.
Garn satt i ett av lokalens fyra hörn, med ryggen lutad mot väggen och benen korsad över en pall. I hans högra hand vilade ett stop fyllt till bredden med värdshusets egentillverkade mjöd, något han kommit att uppskatta. Det bar en relativt söt ton med smak av bär och kryddor, något dyrare än den sort de annars sålde men klart värt den extra slant som tillkom. Speciellt efter ett avklarat arbete. Ett exalterat tjut hördes och slagsmål mellan två robusta kvinnor bröt ut i lokalen. De svingade vilt fram och tillbaka, svajande ostadiga rörelser som talade att båda två med stor sannolikhet var påverkade. Folk såg med stora ögon på det som skedde och började glatt klappa händerna för att sporra de två slagskämparna. Ett flin spred sig över avornens anlete. Hade han inte haft sitt krus i handen så hade han utan tvekan också börjat klappa.

Atmosfären i Tvillingklipporna var väldigt trevlig. Trots några förvirrade blickar och näsrynkningar hade folket här bemött henne fint. Troligen var det den blå dräkten som förvirrade de flesta. Det var fint att se ett så livfullt samhälle med gator som vimlade av alla dess slag, tavernor som bjöd människor lika som en annan och handelsmän som inte sänkte priset för någon.
Kaio hade fått ett rum i en av tavernorna, högst upp och knappt mer än ett krypin, men den goda damen hade gett det i god vilja och hon var evigt tacksam. Som tack för allt det goda värdinnan givit hade Kaio välsignat tavernan och bett Durremannen att hålla lågorna borta och bråken långt isär.
Det var därför hon spenderat hela kvällen med att dansa snarare än att dricka. Nordfolket visste hur man roade sig och hon hade insupit kulturen, noga med att lära sig alla danser och melodier som hon visades så hon kunde dansa med Kara när hon kom hem. Däremot blev fötterna trötta efter ett tag och flammig i ansiktet hade hon dansat sig loss från hopen.
Då folket i tavernan började klappa i otakt till musiken såg hon sig om och upptäckte bråket. Hon kliade sig bakom örat och log ursäktande mot ingen alls. Nästa gång lovade hon att kalla Duranei för Duranei och inte för Durremannen, han tog kanske illa upp...
Däremot var det säkerligen Aurinko som spelade henne ett spratt genom att ställa bort i vägen. För bordet hade inte varit där när hon börjat gå, och ändå snubblade hon raklång över bordet. Säkert hade hon skrikit någonting, säkert också rakt in i den bredaxlade mannens ansikte. Han såg på henne över sitt stop och hon satte genast hakan i handen, nästan som att hon menat att göra sin storstilade entré.
"Eeyyy." sa hon och log snett. Det var säkerligen den största mannen hon någonsin sett, och hans väldigt blå ögon verkade nästan skratta åt henne.
"Kommer du hit ofta eller? För jag tror jag föll pladask." Hon hoppades innerligt att han hörde ironin i rösten samtidigt som han inte insåg att hon faktiskt missat bordet han satt vid.

Tveksamt såg han på kvinnan med båda händerna om sitt stop för att försäkra sig om att dess innehåll inte skulle gå till spillo, på ett eller annat sätt. Utan förvarning hade hon lagt sig över bordsskivan till bordet han satt vid och skrikit rakt ut. Garn hade ryckt till över hennes plötsliga entré och nästan fallit av sin stol, lyckligtvis hade han funnit stöd mot väggen bakom sig.
Hon vägde sin haka i handen och  såg rakt in i hans ögon.
"Eeyyy. Kommer du hit ofta eller? För jag tror jag föll pladask. "
Rodnaden spred sig likt en löpeld över Garns anlete. Ögonen började pila fram och tillbaka över lokalen, sökte efter något han kunde fästa sitt fokus vid för att inte titta på kvinnan."J-ja, n-nä." Han tog stopet till läpparna och sköljde ner drycken i ett hastigt svep. "Öhm." Han drog baksidan av ena handen över munnen och ställde ner stopet på bordet, intill kvinnan, och reste sig upp utan att så mycket som att ens se åt hennes håll. "Jag ska bara..." mumlade han och började röra sig bort mot bardisken. När han passerat runt hörnet på en skiljevägg in mot den stora öppna ytan av tavernan lutade han ryggen först mot väggen och andades ut ett djupt andetag som han hållit inne sedan han rest sig upp från stolen. Kinderna hettade fortfarande. Varför hamnade han alltid i dom här obekväma situationerna som han inte hade någon aning om hur han skulle hantera? Han la en hand mot sin panna och drog den långsamt över håret på hjässan.

Bjässen till man verkade bi obekväm och stammade inte bara utan hans ansikte fick en distinkt tomatfärg. Förvånat såg hon på honom när han nervöst drack ur sitt stop innan han lämnade kvar det på bordet och flydde. I flera sekunder stod Kaio kvar och såg efter honom, nog för att nordfolket inte var det mest inbjudande men den här mannen var märkligare än de flesta hon mött.
Hon tog upp hans stop och följde efter, det var fortfarande en fjärdedel kvar av dess innehåll. Med båda händerna om hans stop kikade hon runt väggen han försvunnit runt och fann honom stå lutad mot den, ögonen slutna.
"Jag lovar att jag inte bits." sa hon och log försiktigt mot den storväxta mannen. Hon kom runt hörnet och höll fram stopet.
"Det verkar som ett slöseri att lämna det här på bordet," sa hon och tryckte det i handen på honom "och bär du är färdig med det så köper jag dig ett nytt. Som kompensation för den dåliga starten." Leendet hade blivit bredare och visade nu huggtänderna i hennes underkäke. Utan omsvep krokade hon sin arm i honom och styrde bestämt tillbaka honom mot hans bord samtidigt som hon vinkade till sig värden för att be om påfyllning.

Instinktivt ryckte han till när rösten till ägaren han nyss strategiskt retirerat från hördes genom sorlet. Hade hon följt efter honom? Garn öppnade långsamt ögonen och hoppades egentligen att allt bara varit en inbillning men nej.
Där stod hon.
Rodnaden som tidigare hettat om kinderna blossade upp på nytt och när han skulle till att svara på det hon sagt men stapplade istället över orden. "Ja-hmmmm." Ja, bättre än så blev det nog inte.
Han sträckte på sig , övervägde sin flyktväg när hon tryckte stopet i hans halvöppna näve. "Åh." yttrade han förvånat och mötte hennes ögon. Kanske en liten stund - hon lovade ju honom mer att dricka. Garn grimaserade och började osäkert gnaga på underläppen när hon bestämt krokade i hans arm och drog med honom tillbaka till bordet. Allt gick så fort att i nästa stund satt han på nytt vid sin plats som han aldrig lämnat den till att börja med.
"Öh, började han. "Hej." Han höll fram stopet mot henne för att visa på att det var tomt.

Kaio kastade bak huvudet och skrattade när den storväxta mannen höll fram sitt stop mot henne.
"Inga problem, snygging!" sa hon och blinkade mot honom. Värdshusvärden dök upp vid deras bord och hon viftade mot mannens stop.
"Jag ska köpa den här mannen ett nytt stop och jag vill också ha någonting att fukta strupen med." sa hon och la ett silvermynt i värdens stop innan han gick tillbaka mot baren.
Med ett leende och huvudet på sned drog hon upp benen under sig på stolen och mötte mannens blå blick igen.
"Hej på dig med." sa hon och höjde ett ögonbryn "Så vad heter du då? Och vart kommer du ifrån om du inte hänger här så ofta?"
Värden kom tillbaka och fyllde på mannens stop innan han ställde ner ett nytt framför Kaio.

Munnen blev ett tunt streck i Garns anlete. Han satt stillsamt kvar på sin plats och försökte i möjligaste mån att inte se mot kvinnan i väntan på att stopet skulle fyllas på. Han hade träffat skuggmärkta förr, jobbat med några till och med och han hade aldrig haft några problem med dem - till skillnad från vad ryktena sade om dem. Men hade han lärt sig något så var det att rykten många gånger spreds från rädda små människor.
Han lyfte långsamt blicken och mötte de mjölkvita ögonen.
 "Garn." Han harklade sig. "Garn Stormhem." Då värdshusvärden kom ut för att fylla på hans stop och ge den lila kvinnan ett eget, pausade Garn och gestikulerade tacksamt med en nickning till mannen innan han fortsatte prata.
 "Jag kommer från norr, och jag brukar visst vara här." Det sista yttrades med en hint av ett barnsligt missnöje i hans röst. Han brukade visst vara här - hon däremot hade han aldrig sett tidigare. Han knorrade och tog sig för av stopets innehåll.
"Och vem är du?"

"Garn." sa hon tydligt, som att hon smakade på namnet. Hon antog att det passade honom, kort och enkelt. Fundersamt sippade hon på mjödet. När hon sänkte stopet hade hon en tunn mustasch utav skum.
Uppenbarligen ovetande om sin nya utsmyckning såg hon fundersamt på Garn.
"Jag heter Kaio Månbarn, kommer från Måntemplet i Ötamon." sa hon och rynkade pannan mot honom "Men.. om du brukar vara här... Varför svarade du nej när jag frågade om du hänger här ofta?" Hon verkade genuint konfunderad över den här komplikationen. För om han brukade vara här skulle han väll ha sagt det när hon frågade första gången? Eller?